De matar oss

De där tvåbenta är inte så dumma, de kommer varje dag med mat och ibland törs vi till och med visa oss lite mer än annars. Man kan se att den som alltid håller i kameran blir alldeles stel och försöker att hålla den där manicken som smattrar så stilla hon bara kan, vilket inte alltid är så lätt :) för vi är gudomligt söta och näpna! Vi håller oss på avstånd såklart, så att hon inte får för sig något dumt, för de där tvåbenta kan man inte alltid lita på :) det vet vi sedan förut, eller det har mamma berättat. "Hennes polare har försvunnit en efter en, mer mat åt henne, men ganska så ensamt, kurrar mamma".

Så här söta är vi!

Mamma hänger oftast med och kollar in när vi ska äta, för de där människorna har ju ställt skålarna längre och längre bort, eller närmare sig, så vi tassar inte fram direkt, utan mamma håller span innan vi får röra oss mot maten. Hon har koll vår mamma!

Jag törs vara kvar vid skålarna fastän mamma gick en bit bort, för maten är alldeles för god för att fåglarna ska få ta dem, för skatorna försöker ta vår mat och det hjälper inte att fräsa ens, de försöker hela tiden anfalla oss, dummingar! Vi gillar inte fåglar, förutom när mamma har tagit hem byten förstås, men det är en annan sak.

Nonames osynliga unge, är nu synlig för människorna!

Vårt syskon har inte vågat sig fram förut, men hon hängde mamma i tassarna så idag fick de tvåbenta syn på henne. Vi fnissade inom oss då vi såg att människan med kameran blev så snopen att hon nästan tappade den. Det roar oss lite att se hennes olika reaktioner. Hon är både glad och ledsen på något sätt och rösten bryts ibland och då ser vi att det kommer tårar, blöta tårar och vi förstår inte varför? Hon ska vara glad att hon kan mata oss och se fina oss, för vi är alldeles ljuvliga :). Vi skickar telepatiska tankar till henne och spinner: mer mat åt mamma och oss och hon matar och matar och fotograferar och ler och gråter och vi låter henne, för hon behöver nog det hon med. Ibland är vi småtassar också lite ledsna, men vi har ju mamma att trösta oss med, vi har vår älskade mamma, hon är så viktig för oss, även att vi börjar bli stora nu. Hon är tryggheten och vårt allt!

Jag måste få visa min tjusigaste sida, den är den allra ljuvligaste tippen allra ytterst på min svans, känner ni igen den? Nästan alla har den där vita tippen och det är ett säkert kännetecken, vi ÄR snyggaste kolonikissarna i världen, jo, jag hörde den tvåbenta säga det, högt och tydligt!

Det sista jag gjorde idag var att vända mig om som tack och då knäppte den tvåbenta en snyggisbild på mig såklart. Med den här bilden säger jag.... "du tvåbenta som skrämmer mig ibland, kom åter i morgon med mat och knäpp nya bilder på mig" och jag ser den tvåbenta vinka och jag vet... imorgon kommer hon igen

M

Uppdatering om Spökis och Co

Söta Buff

Söta Tuff

Tuff & Buff

Kotten är allt lite avis att den inte får smaka välling när Buff äter :)

Ibland hinner kotten före och då väntar småttingarna :(

Jag har aldrig varit med om att de lever så helsynkade med varandra, både kottar och katter. Klart att småttingarna undrar när de ska bli deras tur att få mat! Kottarna har flera matskålar och vattenskålar där också, men det är tydligen godare med kattungematen än vad det är med deras torrisar. Det går hem när det andra är slut :)

Vi söker fortfarande stödhem till Spökis och hennes bebbar och även till Noname och hennes 2 lite större bebbar. Kan någon öppna sitt hem för en kattfamilj?

Noname och hennes ungar kommer sent till kolonin och äter alltid på baksidan, tillsammans med en ännu mindre misse, som jag ännu inte har sett. Ska se om jag får möjlighet att se den ikväll? Många timmar tillbringas i kolonin nu för att få småttingarna vana vid människor, även om vi inte får komma dem så nära att vi kan klappa dem så vänjer de sig vid att vi är där och pratar och rör oss omkring dem. Sötisarna vet ju att vi alltid kommer med godsaker, så det lockar allra mest. Mamma Spökis låter oss vara nära småttingarna och hon håller noga koll på vad vi gör, precis som mammor ska vara. Spökis är en duktig mamma som håller full koll på sina små!

Noname har bytt ställe till hennes små, hum, så nu försöker vi ännu en gång lokalisera vad de har sin nya gömma. Inte lätt då det finns MÅNGA gömmor överallt för både små och lite större missar!

Svarta svansen har inte varit synlig för oss, men vi matar vidare och hoppas fortfarande. Det är 2 månader sedan hon försvann nu :( Svarta svansen, var är du?!

Om du kan vara stödhem så mejla: ostgotakatterna@live.se eller ring mig på 0700-655854 (comviq).

/Malin

Noname och hennes ungar!

Idag när vi kom till kolonin så gick vi den vanliga rundan, för att leta, spana och söka efter de missar som borde vara kvar i kolonin.

Efter mångt och mycket så fann jag äntligen Nonames ställe, naturligtvis där det var inhägnat och övervakat av Securitas. Där var hon i alla fall, så ljuvligt att äntligen få se henne och visst, där bortom henne så stack det fram 2 små huvuden.

Hon har större ungar än vad Spökis har, kanske 3 månader gamla? Har så svårt att uppskatta åldern på dem, men ca i alla fall.


Söker stödhem för både Noname + bebisarna (namnlösa de med) och för Spökis och Tuff & Buff!

Kan du hjälpa mig att hjälpa kissarna? Mejla i sådana fall på: ostgotakatterna@live.se

Familjen - Spökis med bebisar

Det här är vi, familjen alltså (till vänster i bild är jag som heter Tuff och till höger är Buff). Vi bor kvar i kolonin för det finns ingen som kan vara stödhem i nuläget, men vi tror att även våra småtassar ska kunna få komma in en dag. Vi har det ganska okej där just nu, det är varmt och mamma är ju här och tar hand om oss <3 vi älskar vår mammis! Vi måste vara tillsammans med mammis till vi är minst 12 veckor, helst lite mer för att vi ska vara mogna att flytta.


De där tvåbenta som kommer vareviga dag har med sig god välling och riktig bebismat, ni kan bara tänka er, såååå gott! Kolla in mammis matmustasch, snygg va? <3 Idag satt både jag och mitt syskon och väntade när de tvåbenta kom, för vi hade ju inte fått tillräckligt med torrisar *hum* vilken ordning! Jag tror att det finns en baktanke med att vi inte får för mycket mat, försöker bara tänka ut vad!!! Huga, det känns att man måste vara lite på sin vakt, i alla fall för kvinnan i fråga, hon har med sig en rolig vippa som hon leker med, alldeles ensam alltså, för vem vågar leka med henne? HUM! Sugna är vi allt, men vi låtsas att vi inte ser henne där hon försöker att flörta och prata bebisspråk med oss.


Idag kunde jag (Tuff) inte låta bli utan jag visade hur TUFF jag verkligen är. Jag tassade ut och spanade och luktade på blommorna och jag hörde hur de tvåbenta höll andan *pjutt* vad trodde dom egentligen, att jag är en liten fjant?! No way, här visar vi upp oss :). Buff är ju blygare och höll sig noga undan, men annars far h*n omkring som en stolle minsann. Vem är modigast? Jojo, det är ju jag, det är ju därför jag heter Tuff! Hörde hur kameran smattrade hela tiden och jag lät henne fotografera, det kan jag ju bjuda på när hon kommer med välling!


Även Buff kom med på bild idag, vi är ganska så lik mamma båda två, men nu börjar vi tuffa till oss båda två, snart kommer vi kanske att leka med vippan, det lär ni väl få veta här igenom kan jag tänka mig :) om inte annat så skriver jag själv, för jag är så stor att jag kan tassa egna bokstäver nu för tiden.

Spinn och kurr
/Tuff

Besök hos Christer och Max och Måns

När vi kom till Christer och sötnosarna höll Christer på att ta ner tvätten, tänk att få tvätten torkad utomhus på torkvinda, de luktar ju så himla gott. De bor verkligen i en idyll och jag får allt lite dregel på hakan när jag kommer dit! :) Vilket hus och vilken utsikt och så perfekt för kissarna Måns och Max (f.d. Pricken) som så småningom ska bli utekissar om de vill.

Christer har en ritual när han kommer hem från jobbet, han sätter sig på trappen i huset och gosar med kissarna såklart :) men nu kom ju jag och Bertil med och sabbade allt *hum* så de undrade vad vi var för människor som kom. Nyfikna krabater är de allt. Vi fick klappa och gosa lite vi med och såklart så ville vi föreviga detta ögonblick, det är stort när man kommer och hälsar på i ett permanent hem sådär.

Grabbarna spanade in oss på håll och Måns försökte flera gånger få med sig husse till matskålen för att hälla upp godis, men husse mutade med annat gott, så de blev nöjda och belåtna! :)


Max, som hette Pricken förut slängde sig på mattan och ville ha goooooos och det fick han såklart. Så mjuk och ullig så och vad var det vi såg, en begynnande liten mage började att komma där *hum* husse får nog hålla lite i godiset *fniss* de är så tama och fina missarna och det gör så gott i hjärtat att se dem sådär. Minns dem när de gick ute i kolonin och jämför såklart, totala lyckan blir det absolut! HURRA!


Nyfikna Måns spanar och Max vilar, men bara en stund, för snart är det fart på dem igen.

Vi blev bjudna på fika och fick sitta på altanen och gotta oss, det svalkade skönt och som utsikt ser man vattnet och gräset och det är bara så fint att få komma och hälsa på.

Kunde de här missarna ha fått en bättre husse, inte en chans säger jag! De har det så himla perfekt och när jag åkte därifrån så kändes det som fluff i hjärtat, alldeles mjukt och gott.

Om ca 1 månad kommer vi igen och spanar in missarna, tiden går så fort och det är så härligt att se alla framsteg som de hela tiden gör... toppen Christer!

Tack för att vi fick komma på besök och gosa katt, det gör gott för hjärta och själ!

Förresten, ni har väl inte missat bloggen om missarna? HÄR är den, och om du går dit och läser, skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att se vem som läser där!

/Malin

Spökis med bebisarna Tuff & Buff

Bebisarna kommer gärna fram nu när jag kommer, för de vet att det blir god mat :) de är så himla fina och söta. Fräser gör de, precis som sin mamma när man rör sig för häftigt eller gör ljud som de inte känner igen (tex hostar).




Mamma Spökis och hennes 2 bebisar behöver komma in och få omvårdnad och tillsyn dygnet runt. Ett eget rum med lugn och ro, kan du ge henne det? Vi söker alltså stödhem till mamman och bebisarna, enligt lag så skiljer vi inte mamman från bebisarna förrän de är minst 12 veckor, vilket jag håller stenhårt på! Hela familjen ska komma in.

Spökis ska dessutom kastreras så snart Tuff och Buff inte diar mer, så det blir inga mer kattungar efter henne!

Vi jobbar för att kastrera, vaccinera och id-märka kissarna för att stoppa kolonin att växa, vill du göra en god gärning, bli stödhem åt kissarna i kolonin!

/Malin

P.s. Förresten, vi har varit och hälsat på Måns och Max (fd Pricken) så i nästa inlägg ska jag visa hur himla bra de har fått det <3 underbart!

Spökis är mamma!

Spökis är mamma, till i alla fall 2 bebisar (se bild) och troligen ännu fler som jag ännu inte har fått på bild!



Liten och rädd och skulle absolut behöva komma in tillsammans med sin mamma "Spökis" och sina syskon.


Kan du tänka dig att vara stödhem åt Spökis och hennes bebbar?

Hör av dig via mejl: ostgotakatterna@live.se

/Malin

Noname, Newcat & Spökis

Noname!

Newcat - Newie!

Spökis!

3 kissar har funnits i kolonin de sista gångerna som jag har varit där. Alla ser nyfiket på mig och undrar vad jag har med mig för gottis :).

Spökis kom mycket nära mig igår och kanske att det var doften från god mat som gjorde det, men jag blir glad i hjärtat i alla fall <3 sötnos!

Svarta svansen är fortfarande borta och härom dagen fick jag ett samtal från en kvinna i Tannerfors som hade reagerat på mina lappar som jag hade satt upp. Troligen är det hennes katt som vi sett, hon är otroligt lik Svarta svansen, det enda som skiljer dem åt är den svarta fläcken under hakan som Svarta svansen har men inte hennes, annars är det nästan kopior av varandra! Jag letar såklart vidare och jag matar varje dag och hoppas att det är vår misse som äter där ute, men vi har sett 4 andra som har gottat sig i maten :( så det som bjuds är i alla fall gott.

Jag hoppas att hon är kvar i området och att jag till slut får in henne, för hoppet är det sista som överger människan!

I morgon eller söndag hoppas jag få syn på de små som har kommit fram enligt mataren, hoppas att jag även kan få bild på dem så att man på något sätt kan åldersbestämma dem. Vore bra om de små också talade om vem som är mamma, men det är ju bara en dröm. Hoppas att frågetecknen kan rätas ut :).

Ha en god helg och sommar

/Malin