Tack...

Tack för stödet från så många i mitt senaste inlägg :) även ni människor berör mig... tack!

Så många människor har tankar och åsikter ibland, så även jag! Jag funderar mycket och undrar hur vi ska komma tillrätta med de stora kolonierna och de hemlösa missarna som går därute, de som ingen har upptäckt ännu, eller orkat med att se :(

Ibland måste man blunda, så även jag! Jag orkar inte se allt elände och alla rop på hjälp, för jag kan inte hjälpa till, även om jag skulle vilja. Hjärtat står öppet för alla hemlösa och de hemlösa är många och ibland skymtar det förbi en och annan bild som får hjärtat att stanna (läs:ofta) och jag måste gå ifrån datorn för att kunna andas igen, så känslig är jag :/ pinsamt kanske, men jag är så himla känslig, för alla onda ting, men även för de goda som finns runtomkring mig. Skygglappar skulle jag behöva, eller nåt som sorterar i lagom doser av både bra och mindre bra saker.

Katterna berör mig varje dag, på sitt egna lilla vis. När nyfiken tar överhand och jag ser att Busan VILL leka med vippan, de liksom rycker lite i tassarna på henne och inom mig ler jag, hjärtat mjuknar och jag vill bara ropa HURRA för Busan som varje dag gör framsteg, små små steg, som jag berörs av. Hon får tid, lilla hjärtat, precis som Sotarn fräser ljudligt och morrar tydligt när jag kommer för nära, alla berör mig längst in i hjärtat och för mig är det rätt, även om det gör otroligt ont ibland också!

Kärleken till djuren - med djuren i fokus och med ett öppet hjärta så är jag övertygad om att alla de här missarna kommer att veta att jag älskar dem alla och att jag skulle göra allt för att de ska få det allra bäst, inte bara drägligt, utan alla bäst!

När jag tänker ibland på nätterna när jag inte kan sova, på alla de missar som inte har någon som ser dem, någon egen soffa, en egen matte och husse som smeker dem ömt i pälsen och viskar ömma ord till dem, då kommer sorgen över mig och tårarna rinner. Frustration och maktlöshet att inte kunna hjälpa alla som står på kö och behöver ha hjälp.

En kvinna ringde mig i veckan och berättade att hennes mammas katter var dräktiga och kunde vi ta hand om dem åt henne? Mitt svar var nej, är katterna tama så ring Slaka eller Fiahemmet, de kanske kan hjälpa dig. Vad ska jag göra förutom det? Upplyste såklart kvinnan om att katterna borde ha kastrerats innan honorna blev dräktiga! Hon sa att katterna var bara året och att de skulle göra det till sommaren. Upplyste igen om att det finns 5 månaders kattungar som faktiskt kan bli dräktiga och att det är viktigt att få det gjort innan dräktighet. Hon lät uppgiven och frågade om jag inte hade några känslor för katterna... då hänvisade jag henne till bloggen... hon var rätt så arg på mig... och jag sa... när du har läst min blogg så får du gärna återkomma och vi kan träffas i verkligheten... säg inte till mig att jag inte har någon känsla för djuren och säg inte till mig att jag är SKYLDIG att ta ansvar för din mammas katter och kattungar!

Hon grät när vi la på luren och jag kände mig som en riktig skitstövel. Jag är inte skyldig att göra nåt alls, det här är ett ideellt arbete på frivillig basis, jag gör det här för de hemlösa, de andra hänvisar jag åt andra håll.

Jag tänker mycket på mammorna och deras bebbar, tro ingenting annat, för de berör mig så mycket och återigen så kommer tårarna, maktlösheten att inte kunna upplysa människor innan deras honor blir dräktiga, jag blir arg för att jag inte hinner med allt som jag vill/borde göra.

Bilden däruppe gillar jag, katterna skulle vara kung och heliga, och vi skulle utgå ifrån kattens bästa och inte bara tänka på vad vi själva vill ha... verkligheten... den svider ibland.

Det är också hutlöst dyrt med kastreringar i Norrköping och Linköping, men det är ett måste när man har katt, både honor och hanar! Jägarvallen var den enda som hade kastreringskampanj i Linköping, för de har fattat hur viktigt det är att kastrera sin katt. Man kan undra varför inte Norrköping har det, kampanj alltså? Jag ska ta reda på det, för här måste vi kunna hjälpas åt, ägare, hjälpare och veterinärer.

Just nu är det babyboom och alla vill ha söta mjuka kattunga, som de kan "prägla" på sig själva, men alla de andra katterna då? Alla de som står på tur och är över 6 månader, de är för mig mycket bebisar fortfarande och de precis som alla andra behöver ett hem, med en alldeles egen familj som värnar om dem som deras bästa familjemedlem.

Hur ska vi komma tillrätta med hemlösa katterna som går därute okastrerade och föder nya kullar varje sommar? Kastrering såklart, till rimliga priser och ännu mer upplysning till människor om hur viktigt det är att kastrera katten!

Söndagstankar från Malin som funderar mycket och lever så mycket i verkligheten realitet, vill du ta del av min vardag... läs bloggen med ett öppet hjärta och tänk efter... sant eller inte, så är det min verklighet!

Kram