Mina snuttisar!I söndags fick jag ett samtal av ett par som undrade om Tippen & Dumlan fortfarande sökte ett hem. Eftersom så var fallet så bestämde vi oss för att de skulle komma och hälsa på snuttisarna ett par dagar senare.
Sagt och gjort, det blev måndag och kissarna fick besök. "Mina" små gosenosar var såå duktiga! De hade busat en stund innan så de var lite småtrötta, men väldigt nyfikna. De nya människorna fick klappa och muta med godsaker, tänka sig, inte en endaste gång blev de arga! Ja, Tippen och Dumlan alltså. :) De låg och njöt av beröringen, blinkade och halvsov.
I hjärtat kände jag ganska omgående att det var "rätt" hem! Sättet de närmade sig dem på, sättet de talade till dem, och det faktum att gosenosarna faktiskt verkade trivas i deras närvaro.
Samma kväll fick sötnosarna flytta dit!
Det var så svårt att köra dit dem... Inte så att jag inte trodde att de skulle få det bra, tvärtom. Men på två månader hinner man fästa sig något otroligt mycket, speciellt när man arbetat så intensivt för att socialisera dem och speciellt när man fått uppleva alla framsteg de gjort. Tårarna forsade på vägen dit och på vägen hem samt hela kvällen/natten. Och fortfarande trillar det några tårar emellanåt, särskilt när jag går in i köket och ser hur tomt där är... Och när jag inte hör några ljud ifrån dem om nätterna.
Lilla Dumlan som började smita ut till vardagsrummet och som satt och smög bakom köksdörren när jag stod bakom. Plötsligt dök det fram ett huvud... Sedan var det borta. Så höll hon på ofta, ofta. Och lilla Tippengumman, som la sig på sidan och kurrade så fort min skogis kom in. Som blev så himla lockad av godsaker men inte ville verka framfusig - det löste hon genom att sträcka på sig och gäspa och sedan smyga fram till smaskigheterna... Lite lurigt sådär.
Pratade med de nya ägarna några dagar efter flytten och det gick väl bra, förutom att de hade hittat ett gömställe första natten..... Så husse och matte fick snällt lura ut dem därifrån.
Jag ska slå en signal igen i nästa vecka för att höra hur det går samt för att bestämma en dag då jag kan komma förbi och hälsa på snuttisarna och prata lite om hur det gått o.s.v.
Jag saknar er, små snuttisar, men jag vet så säkert att ni kommer få det desto bättre i ert nya hem!
/Lina, f.d. matte till Dumlan & Tippen
Sagt och gjort, det blev måndag och kissarna fick besök. "Mina" små gosenosar var såå duktiga! De hade busat en stund innan så de var lite småtrötta, men väldigt nyfikna. De nya människorna fick klappa och muta med godsaker, tänka sig, inte en endaste gång blev de arga! Ja, Tippen och Dumlan alltså. :) De låg och njöt av beröringen, blinkade och halvsov.
I hjärtat kände jag ganska omgående att det var "rätt" hem! Sättet de närmade sig dem på, sättet de talade till dem, och det faktum att gosenosarna faktiskt verkade trivas i deras närvaro.
Samma kväll fick sötnosarna flytta dit!
Det var så svårt att köra dit dem... Inte så att jag inte trodde att de skulle få det bra, tvärtom. Men på två månader hinner man fästa sig något otroligt mycket, speciellt när man arbetat så intensivt för att socialisera dem och speciellt när man fått uppleva alla framsteg de gjort. Tårarna forsade på vägen dit och på vägen hem samt hela kvällen/natten. Och fortfarande trillar det några tårar emellanåt, särskilt när jag går in i köket och ser hur tomt där är... Och när jag inte hör några ljud ifrån dem om nätterna.
Lilla Dumlan som började smita ut till vardagsrummet och som satt och smög bakom köksdörren när jag stod bakom. Plötsligt dök det fram ett huvud... Sedan var det borta. Så höll hon på ofta, ofta. Och lilla Tippengumman, som la sig på sidan och kurrade så fort min skogis kom in. Som blev så himla lockad av godsaker men inte ville verka framfusig - det löste hon genom att sträcka på sig och gäspa och sedan smyga fram till smaskigheterna... Lite lurigt sådär.
Pratade med de nya ägarna några dagar efter flytten och det gick väl bra, förutom att de hade hittat ett gömställe första natten..... Så husse och matte fick snällt lura ut dem därifrån.
Jag ska slå en signal igen i nästa vecka för att höra hur det går samt för att bestämma en dag då jag kan komma förbi och hälsa på snuttisarna och prata lite om hur det gått o.s.v.
Jag saknar er, små snuttisar, men jag vet så säkert att ni kommer få det desto bättre i ert nya hem!
/Lina, f.d. matte till Dumlan & Tippen
Så underbart att läsa detta!
SvaraRaderavilken glädjande nyhet, och nu har dom en egen soffa att gosa i, och behöver aldrig flytta mer, samt lämnar plats till några kissar i kolonin, kanske att få komma in och också få egen husse och matte, men förstår att du är ledsen, blir ju ens egna fort, men gläds för deras skull
SvaraRaderakramar om gör Maggan47 och Saga fd kolonikatt
samt Sigrid 2 år i dag från Sturkökolonin, Sagas bästis och buskompis