Nr 23 & 24 är inne i värmen!

Mamma Grynet vid fällan

Våra planer gick inte som planerat, men hur ofta gör det det liksom? :)

Vi åkte skapligt idag för att försöka locka in Fläcken med goda räkor i fällorna, men så blev inte fallet.

Vi träffade på (nöddop) Grynet och hennes unge, eller först såg vi bara en liten unge med massor med kladd i ögonen och då stannade nästan hjärtat. En unge... vem var mamma? Strax hörde jag ett mjau och fram kom mamma Grynet och satte sig nära sin unge, som för att tala om "här är min bebis - rör inte".

Lille Ruff

Lille Ruff satt i solen, för den lilla (e) såg ut att frysa :( då blir man ju alldeles olycklig! Nu eller aldrig tänkte jag och hämtade håven och vips så var en lille (a) i en transport i värme i bilen och kvar gick mamma Grynet och ropade och ropade. Hon fångade till och med en mus för att locka fram sin unge, men ingen unge kom och hon letade och letade och ropade.... mitt hjärta gick nästan i bitar!

Laddade fällorna med gottis och kattmynta för att försöka att få henne att gå i den, men icke! Hon var hungrig, men fällan skulle hon inte gå i, inte en chans... vi väntade och väntade och mörkret började falla och vi tände lamporna för att kunna se :( men Grynet ville inte gå in.

Många tankar hinner fara fram på några timmar, vad skulle jag göra om inte mamma Grynet gick i fällan? Skulle jag släppa tillbaka bebis eller ta med den hem? Den lilla behöver ju sin mamma och dessutom skulle troligen inte mamma Grynet gå i fällan direkt heller, hon skulle troligen bli dräktig igen :( så himla olycklig jag kände mig!

Till slut: Mamma Grynet synade mig noga, gick ett varv runt första fällan och sedan ett varv till. Man håller andan vid de här tillfällena kan jag lova och till slut kände jag mig svimfärdig :) ANDAS... så det gjorde jag och DÅ, precis då bestämde sig Grynet för att gå in i fällan... äntligen!

Så himla skönt att kunna dra i snöret och veta att Ruff fick med sig sin mamma till stödhemmet.

Imorgon spanar vi av läget igen och håller tummarna för att om det finns bebisar kvar att de också kan håvas in i trygghet, just nu är de här raringarna i trygghet i alla fall, det är jag glad för!

Malin