De matar oss

De där tvåbenta är inte så dumma, de kommer varje dag med mat och ibland törs vi till och med visa oss lite mer än annars. Man kan se att den som alltid håller i kameran blir alldeles stel och försöker att hålla den där manicken som smattrar så stilla hon bara kan, vilket inte alltid är så lätt :) för vi är gudomligt söta och näpna! Vi håller oss på avstånd såklart, så att hon inte får för sig något dumt, för de där tvåbenta kan man inte alltid lita på :) det vet vi sedan förut, eller det har mamma berättat. "Hennes polare har försvunnit en efter en, mer mat åt henne, men ganska så ensamt, kurrar mamma".

Så här söta är vi!

Mamma hänger oftast med och kollar in när vi ska äta, för de där människorna har ju ställt skålarna längre och längre bort, eller närmare sig, så vi tassar inte fram direkt, utan mamma håller span innan vi får röra oss mot maten. Hon har koll vår mamma!

Jag törs vara kvar vid skålarna fastän mamma gick en bit bort, för maten är alldeles för god för att fåglarna ska få ta dem, för skatorna försöker ta vår mat och det hjälper inte att fräsa ens, de försöker hela tiden anfalla oss, dummingar! Vi gillar inte fåglar, förutom när mamma har tagit hem byten förstås, men det är en annan sak.

Nonames osynliga unge, är nu synlig för människorna!

Vårt syskon har inte vågat sig fram förut, men hon hängde mamma i tassarna så idag fick de tvåbenta syn på henne. Vi fnissade inom oss då vi såg att människan med kameran blev så snopen att hon nästan tappade den. Det roar oss lite att se hennes olika reaktioner. Hon är både glad och ledsen på något sätt och rösten bryts ibland och då ser vi att det kommer tårar, blöta tårar och vi förstår inte varför? Hon ska vara glad att hon kan mata oss och se fina oss, för vi är alldeles ljuvliga :). Vi skickar telepatiska tankar till henne och spinner: mer mat åt mamma och oss och hon matar och matar och fotograferar och ler och gråter och vi låter henne, för hon behöver nog det hon med. Ibland är vi småtassar också lite ledsna, men vi har ju mamma att trösta oss med, vi har vår älskade mamma, hon är så viktig för oss, även att vi börjar bli stora nu. Hon är tryggheten och vårt allt!

Jag måste få visa min tjusigaste sida, den är den allra ljuvligaste tippen allra ytterst på min svans, känner ni igen den? Nästan alla har den där vita tippen och det är ett säkert kännetecken, vi ÄR snyggaste kolonikissarna i världen, jo, jag hörde den tvåbenta säga det, högt och tydligt!

Det sista jag gjorde idag var att vända mig om som tack och då knäppte den tvåbenta en snyggisbild på mig såklart. Med den här bilden säger jag.... "du tvåbenta som skrämmer mig ibland, kom åter i morgon med mat och knäpp nya bilder på mig" och jag ser den tvåbenta vinka och jag vet... imorgon kommer hon igen

M