Kattsons One-Liners
2 år sedan
söndag 25 mars 2012
Semlan från Linköpingskolonin
En liten jämförelse mellan kolonierna och katterna där.
Det här är Semlan som bott tillsammans med Nalla hos Johanna i snart 1 ½ år. Linköpingskolonin skiljer sig markant från Arkösundskolonin och det ser man på katternas skygghet.
Johanna har skrivit en artikel här på hittekatter som berör mig så mycket. Ett år som stödhem för Nalla och Semlan.
Det är så spännande att följa deras resa och utveckling. Johanna har verkligen jobbat med de här kissarna och det krävs tid, tålamod för att missarna ska få tillit till dig.
Tack Johanna för att du gav missarna det bästa de kunde få, en matte som du!
Här kan ni läsa Johannas blogg där hon skriver om missarna och berör hjärtat på människor.
Kram från en lycklig Malin
lördag 24 mars 2012
Lite uppdateringar
Den jag älskar - älskar jag!
Jo, men visst är det så :) alla missarna blir älskade och flera av dem bara på håll med ögonen och med viskande ömma mjuka ord.
Vår lilla Pricken är en riktig sötnos, men blyg för beröring och vill helst att jag ska låta honom vara i bädden eller i fönstret, men jag kan inte låta bli... utan sätter mig nedanför och talar mjukt till honom och försöker att smitta honom med mitt lugn. Han blundar trots att jag sitter där och pratar så han blir inte så störd av min närvaro :) lilla pluppen!
När jag sitter där kommer Mammisen och stryker sig vid mina ben och vill ha gos, de är såååå olika, men ändå lika vackra små änglar!
Vem kan öppna sitt hem för Pricken? För Brunöra och för Sköldisen? Var finns det rätta hemmet för dem?
Hjärtat på rätta stället och med kärlek och ömhet i rösten, med godisar i handen och med massor med tålamod och tid för att trollungarna ska få det allra bästa hemmet... som älskar dem villkorslöst!
Jag önskar att jag bodde i ett slott, där alla missarna fick ta plats och vara sina egna på sina villkor, men verkligheten är en annan. Varje katt som passerar mitt hem får omsorg, kärlek, tid och tålamod och massor med blinkningar från mig, såklart att jag önskar jag kunde ge alla allt... men tyvärr...
Så, kontentan... alla missarna är värda det allra bästa hemmet ♥ som förstår deras behov och känslor...
Kram
Malin
Jo, men visst är det så :) alla missarna blir älskade och flera av dem bara på håll med ögonen och med viskande ömma mjuka ord.
Vår lilla Pricken är en riktig sötnos, men blyg för beröring och vill helst att jag ska låta honom vara i bädden eller i fönstret, men jag kan inte låta bli... utan sätter mig nedanför och talar mjukt till honom och försöker att smitta honom med mitt lugn. Han blundar trots att jag sitter där och pratar så han blir inte så störd av min närvaro :) lilla pluppen!
När jag sitter där kommer Mammisen och stryker sig vid mina ben och vill ha gos, de är såååå olika, men ändå lika vackra små änglar!
Vem kan öppna sitt hem för Pricken? För Brunöra och för Sköldisen? Var finns det rätta hemmet för dem?
Hjärtat på rätta stället och med kärlek och ömhet i rösten, med godisar i handen och med massor med tålamod och tid för att trollungarna ska få det allra bästa hemmet... som älskar dem villkorslöst!
Jag önskar att jag bodde i ett slott, där alla missarna fick ta plats och vara sina egna på sina villkor, men verkligheten är en annan. Varje katt som passerar mitt hem får omsorg, kärlek, tid och tålamod och massor med blinkningar från mig, såklart att jag önskar jag kunde ge alla allt... men tyvärr...
Så, kontentan... alla missarna är värda det allra bästa hemmet ♥ som förstår deras behov och känslor...
Kram
Malin
fredag 23 mars 2012
Succe - lådbesök för Mammisen
Operationerna gick bra igår.
Pricken vägde 2.5 kg och och Mammisen 2,050 men hon var tack och lov inte dräktig. Hon var så duktig att det gick att väga henne på den vanliga vågen, ingen klämbur där inte! Pricken fick somna i klämbur och det hade gått bra med honom, men han vaknade nästan direkt av sig själv när op var över, det behövdes ingen uppvakningsspruta. Lilla Mammisen fick en liten dos så hon var såååå vinglig när hon kom hem och hon grät och var sååååå ledsen... ni kan tro att mitt hjärta dog lite grann :/ jag blir olycklig när missarna är ledsna.
Hon hade tratt på skallen pga slickdermatit, tror jag att det hette och nu skulle hon ha tratt... tjohej, det gick inte, hon körde igenom båda benen och vips så var hon utan tratt... så iväg till HM och köpa body, köpte 2 som tur var och satte på henne den och hon var snabb att få den av sig... så på med nästa och hon bara gräääääät. Sent igår kväll så gav jag upp... bäddade på golvet i köket hos missarna och lade Mammisen under täcket med mig, och där sov hon med mig tills Pricken gav upp inatt och bröt sig ur kompostburen och lade sig i fönstret. Han var orolig och kände sig inte alls hemma... lilla plutten... och när man inte kan trösta så får man nynna mjuka toner för missarna och kvar under täcket med mig låg Mammisen tryckt intill mitt hjärta.
Älskade rara missar som jag är så stolt att få uppleva, de är otroligt vackra och försigkomna.
Pricken är så blyg och har inte ätit eller druckit ännu, han ligger kvar i fönstret, det är heeeeelt okej grabben, jag dukar åt dig där såklart, torrisar, mjukmat och vatten och lite hamburgerkött... ja... och jag lämnar en del av mitt hjärta hos er i köket när jag stänger till dörren en stund... hjärtegrynen... hur kan man låta bli att älska dem?
Mammisen har visar att hon går på lådan, och hon gör det trots att jag är där :) duktiga missarna! <3 dessutom fick jag det på film och allt :).
Veterinären sa till mig att hålla koll på hennes kisseri om det luktar eller om det är många pölar osv. Inte lätt att se, men kissat har hon, inte lätt att känna heller, för jag är förkyld :( men jag gör mitt bästa och kommer alltid att göra det!
Att jobba mot tiden är ingen höjdare och vi inser att det är snabba ryck som gäller (har gällt hela tiden)och långhåret och de både blåpaddorna bör akut komma in och kastreras innan det blir bebbar!
Ev finns det ett läkehem som har erfarenhet av skygga katter och det är ju en klar bonus! HURRA! Våra äldre mammor behöver en sådan människa och vi... vi är såååååå tacksamma <3
Kramar
Malin
Pricken vägde 2.5 kg och och Mammisen 2,050 men hon var tack och lov inte dräktig. Hon var så duktig att det gick att väga henne på den vanliga vågen, ingen klämbur där inte! Pricken fick somna i klämbur och det hade gått bra med honom, men han vaknade nästan direkt av sig själv när op var över, det behövdes ingen uppvakningsspruta. Lilla Mammisen fick en liten dos så hon var såååå vinglig när hon kom hem och hon grät och var sååååå ledsen... ni kan tro att mitt hjärta dog lite grann :/ jag blir olycklig när missarna är ledsna.
Hon hade tratt på skallen pga slickdermatit, tror jag att det hette och nu skulle hon ha tratt... tjohej, det gick inte, hon körde igenom båda benen och vips så var hon utan tratt... så iväg till HM och köpa body, köpte 2 som tur var och satte på henne den och hon var snabb att få den av sig... så på med nästa och hon bara gräääääät. Sent igår kväll så gav jag upp... bäddade på golvet i köket hos missarna och lade Mammisen under täcket med mig, och där sov hon med mig tills Pricken gav upp inatt och bröt sig ur kompostburen och lade sig i fönstret. Han var orolig och kände sig inte alls hemma... lilla plutten... och när man inte kan trösta så får man nynna mjuka toner för missarna och kvar under täcket med mig låg Mammisen tryckt intill mitt hjärta.
Älskade rara missar som jag är så stolt att få uppleva, de är otroligt vackra och försigkomna.
Pricken är så blyg och har inte ätit eller druckit ännu, han ligger kvar i fönstret, det är heeeeelt okej grabben, jag dukar åt dig där såklart, torrisar, mjukmat och vatten och lite hamburgerkött... ja... och jag lämnar en del av mitt hjärta hos er i köket när jag stänger till dörren en stund... hjärtegrynen... hur kan man låta bli att älska dem?
Mammisen har visar att hon går på lådan, och hon gör det trots att jag är där :) duktiga missarna! <3 dessutom fick jag det på film och allt :).
Veterinären sa till mig att hålla koll på hennes kisseri om det luktar eller om det är många pölar osv. Inte lätt att se, men kissat har hon, inte lätt att känna heller, för jag är förkyld :( men jag gör mitt bästa och kommer alltid att göra det!
Att jobba mot tiden är ingen höjdare och vi inser att det är snabba ryck som gäller (har gällt hela tiden)och långhåret och de både blåpaddorna bör akut komma in och kastreras innan det blir bebbar!
Ev finns det ett läkehem som har erfarenhet av skygga katter och det är ju en klar bonus! HURRA! Våra äldre mammor behöver en sådan människa och vi... vi är såååååå tacksamma <3
Kramar
Malin
torsdag 22 mars 2012
Svartvita snyggisen (nr.6.)
När inte lilla långhår ville gå i fällan idag så fick fina pojken följa med istället.
Han var urförbannad i fällan men väl i transport med gosiga filten så lugnade han ner sig betydligt!
Välkommen in grabben!
Nu blir det 5:an och 6:an till vet idag för kastrering osv.... bingo!
Kram
Malin
onsdag 21 mars 2012
Lilla Mammisen (nr.5)
Lilla 5:an är inne i mitt kök och i morgon ska hon kastreras kl 13 :) hjärtegumman!
I morgon bitti 04.30 åker Bertil och jag till Arkösund och försöker fånga in långhåret så hon också blir klar i morgon, för tiden gäller även henne :)
Välkommen in i tryggheten vännen
Kram
I morgon bitti 04.30 åker Bertil och jag till Arkösund och försöker fånga in långhåret så hon också blir klar i morgon, för tiden gäller även henne :)
Välkommen in i tryggheten vännen
Kram
tisdag 20 mars 2012
Barn ska inte få barn!
Precis så är det! Om det fanns perfekta och bästa hemmen för alla våra hemlösingar så skulle det kanske vara lämpligt att låta våra missar få bebbar, men aldrig med den verklighet som finns nu! ALDRIG!
Jag vet när vi kastrerade och aborterade en av våra kolonikatter, känslan och sorgen och tårarna och framför känslan av mord som jag indirekt hade begått, idag vet jag bättre och jag inser att våra bebbar ska få vara bebbar och inte bli mammor när de är barn själva.
I A-kolonin har ingen varit dräktig ännu (enligt vet) men i Link-kolonin hade vi faktiskt dräktiga honor och jag fick elaka mail med bilder på aborterade foster (små små bebbar fortfarande i fosterhinnorna) och jag grät och jag kräktes över det, men idag vet jag att jag gjorde rätt.
Var skulle de missarna ha tagit vägen? Vilka förutsättningar skulle de småtrollen ha att få egna perfekta hem?
Jag titulerar mig inte som mördare utan som katträddare och jag är otroligt stolt över det arbete som jag har utfört och som jag fortfarande utför. Jag vet hur svårt det är att omplacera missar, allra helst om de är skygga eller blyga!
I vår fina annons så finns det inget attraktivt tydligen, ingen vill vara läkehem eller jourhem eller permanent hem åt dessa missar i A-kolonin. Det är en stor skam att jobba i Östergötland, eller dåligt ställe att jobba med och för de hemlösa missarna!
Varje dag slåss jag för deras rätt till liv och jag kommer aldrig att sluta med det! De har ett liv de också, på sina villkor! Men, jag låter inga mer födas, utan kastrerar och aborterar för att inte fler oönskade missar ska komma till livet.
Vad är det som gör att det är så trögt? Hur ska jag kunna upplysa folk om att det finns vackra missar som behöver det perfekta hemmet? Hur ska vi kunna informera om skyggisars rätt till liv, när människor är så trångsynta? Hur många gånger har jag inte fått höra att det är bättre att avliva än att rädda dem!
Jag jobbar inte så, jag kommer aldrig att rädda en katt för att sedan "ge upp" och ge den en avslutande spruta hos veterinären (om inte katten är obotligt sjuk - men det är en annan historia).
Våra katter har också rätt att leva och slippa bli dräktiga! Därför ropar jag högt återigen: Läkehem, vi söker läkehem för missarna i A-kolonin och så även för Strimmer i Linköping.
Finns det någon som kan ge missarna tid och tålamod, mat och omsorg i 14 dagar för att de ska få chansen till ett nytt hem? Finns det någon som kan öppna hjärtat och älska dem ovillkorligt för alltid så gråter jag glädjetårar för missarnas skull.
De är värda en egen soffa, en smekande hand och någon som viskar kärleksord till dem innan de ska sova.
Finns du därute? Finns det någon som kan se bortom blygheten och se världens vackraste katt och älska dem med hela hjärtat...
Som jag önskar.... och fortsätter ropa... snälla hjälp oss!
Kram
Malin
Jag vet när vi kastrerade och aborterade en av våra kolonikatter, känslan och sorgen och tårarna och framför känslan av mord som jag indirekt hade begått, idag vet jag bättre och jag inser att våra bebbar ska få vara bebbar och inte bli mammor när de är barn själva.
I A-kolonin har ingen varit dräktig ännu (enligt vet) men i Link-kolonin hade vi faktiskt dräktiga honor och jag fick elaka mail med bilder på aborterade foster (små små bebbar fortfarande i fosterhinnorna) och jag grät och jag kräktes över det, men idag vet jag att jag gjorde rätt.
Var skulle de missarna ha tagit vägen? Vilka förutsättningar skulle de småtrollen ha att få egna perfekta hem?
Jag titulerar mig inte som mördare utan som katträddare och jag är otroligt stolt över det arbete som jag har utfört och som jag fortfarande utför. Jag vet hur svårt det är att omplacera missar, allra helst om de är skygga eller blyga!
I vår fina annons så finns det inget attraktivt tydligen, ingen vill vara läkehem eller jourhem eller permanent hem åt dessa missar i A-kolonin. Det är en stor skam att jobba i Östergötland, eller dåligt ställe att jobba med och för de hemlösa missarna!
Varje dag slåss jag för deras rätt till liv och jag kommer aldrig att sluta med det! De har ett liv de också, på sina villkor! Men, jag låter inga mer födas, utan kastrerar och aborterar för att inte fler oönskade missar ska komma till livet.
Vad är det som gör att det är så trögt? Hur ska jag kunna upplysa folk om att det finns vackra missar som behöver det perfekta hemmet? Hur ska vi kunna informera om skyggisars rätt till liv, när människor är så trångsynta? Hur många gånger har jag inte fått höra att det är bättre att avliva än att rädda dem!
Jag jobbar inte så, jag kommer aldrig att rädda en katt för att sedan "ge upp" och ge den en avslutande spruta hos veterinären (om inte katten är obotligt sjuk - men det är en annan historia).
Våra katter har också rätt att leva och slippa bli dräktiga! Därför ropar jag högt återigen: Läkehem, vi söker läkehem för missarna i A-kolonin och så även för Strimmer i Linköping.
Finns det någon som kan ge missarna tid och tålamod, mat och omsorg i 14 dagar för att de ska få chansen till ett nytt hem? Finns det någon som kan öppna hjärtat och älska dem ovillkorligt för alltid så gråter jag glädjetårar för missarnas skull.
De är värda en egen soffa, en smekande hand och någon som viskar kärleksord till dem innan de ska sova.
Finns du därute? Finns det någon som kan se bortom blygheten och se världens vackraste katt och älska dem med hela hjärtat...
Som jag önskar.... och fortsätter ropa... snälla hjälp oss!
Kram
Malin
måndag 19 mars 2012
Sköldis är inne (nr.4)
Här är lilla Sköldisen som gick raka vägen in i fällan igår. Idag. nu kl 8.15 ska hon kastreras och sedan i eftermiddag hem till syrran Brunöra som väntar på henne. Lilla snörpan, nu får de sällskap av varandra och slipper vara ensamma mer!
Tack Caroline och Hannes för att ni ställer upp och hjälper oss att vara läkehem för missarna i 14 dagar, så de slipper bli dräktiga! Utan er vore det här omöjligt!
Vi ropar efter fler läkehem!!!!
Ha en fin måndag
Kram
Malin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
