Att komma till klarhet....

Vad står Östgötakatterna för och vilka vad är vi för kufar som gömmer oss här bakom bloggen?

Jag som sällan skriver nu för tiden heter Malin och med mig har jag Bertil och såklart mina 3 döttrar, inte att förglömma ♥♥♥

Vi har hela tiden dragit samma linje... att inte avliva blyga katter utan låta dem få sin chans i nya hem... och se, det fungerade visst över förväntan! ♥

Vårt kärlek till katterna har inte stigit oss åt huvudet, men visst har det ibland gjort ont i hjärtat när man ser deras blyghet, men vi vet - det går över i sinom tid!

I vår värld har alla rätt till liv - ingen katt väljer att dö, om den nu får välja?! Många får inte ens en chans, utan de avlivas utan att någon smeker dem i pälsen och låter kärlekens hand möta kroppen... många dör ensamma på ett hårt bord! 

Jag har sett bilder på Vargökatterna och bilderna berörde mig då, precis som de för alltid sitter fastetsade i mitt hjärta. De tog deras liv för att de var skygga katter - och de kallade dem vildkatter... det är väl ingen som har fångat in Lodjur heller? Det är förvildade katter och även dessa hade goda hem som väntade på dem... fick de sin chans, nej... någon med högre makt bestämde att de inte skulle få leva! De lever med mig hela tiden, bilderna, de som jag aldrig glömmer!

Varje gång jag hör att det har hänt (avskjutningar) så dör en del av mitt hjärta och jag har ett stort hjärta! Det gör lika ont för varje katt som inte får sin chans - får chansen att träffa den rätta människan! Varför vill man utrota och ha ihjäl ett av de vackraste djuren vi har? Jag skäms!

När jag kommer hem från jobbet så kommer katterna och möter mig - kanske är det för att maten ska serveras, eller är det faktiskt så att de älskar mig aningen lite grann? Jag vet inte, men jag är glad om katterna är lyckliga och friska! Jag försöker att ge dem det allra bästa och jag lägger ner hela mitt hjärta och själ i de katter som kommer i min väg... ingen nämnd och ingen glömd - det är MÅNGA som tassat in i mitt hjärta!

Ibland blir jag så förtvivlad och ledsen och bedrövad - (läs:ofta)! Hela tiden känns det som om någon går före mig och sätter upp hinder... jag med mina 150 knappa cm gör mitt bästa för att klättra eller föra undan hindren, men ibland så kommer det högsta och det största hindret - MÄNNISKAN såklart! De som tror sig veta bäst och alltid måste sparka och göra vägen fri för sig själv... utan att ha en tanke på att jag står där utan att kunna komma över! Bara för sin egen skull!

Varför är människan så egoistisk? Varför kan man inte se djurens bästa och sätta det i första rummet och bortse från dumheter? Jag vet inte och återigen så skäms jag!

Jag tycker nog inte om människor när jag tänker efter! Impulsivt så kan jag till och med tycka vansinnigt illa om vissa dumskallar... men jag försöker alltid att vara artig och vänlig och jag försöker alltid att göra mitt bästa, för djuren i första hand!

Ingen kan ta ifrån mig alla de räddade katterna, INGEN! ♥

Med hjärtat fullt av dunk så gör vi så gott vi bara kan... vad kan vi mer göra?

Jag har lovat hjälpa till med Vadstenakatterna, men inte "ta hand om dem" för det kan jag inte i nuläget. Jag hoppas att någon annan kan öppna dörren för dessa missar, om de någonsin får komma in... eller kommer de också att skjutas? Jag oroar mig och det gör ont! 

Mardrömmarna rider mig om natten och jag ser mig själv att släppa ut kastrerade katter och när jag ser dem springa över fältet så hör jag skotten och katterna faller till marken :( jag vet att det är sjukt, men det är min rädsla och min stora ångest...

Katterna, de blyga behöver finna sina rätta människor - någon som kan se dem för vad de är, de är precis helt underbara... om de får en chans... vem har rätt att ta livet av dem för att de inte är handtama direkt?

Jag rufsar om min Mammisen och älskar henne så mycket av hela mitt hjärta! Hon var också lite blyg, men kolla, vilken ljuvlig liten tjej... hon är värd att leva, precis som alla andra!

För att uttrycka glädjen över TNR - för det fungerar... undrar bara hur vi ska få människor att inse att det funkar... tjata, tjata och återigen tjata! Nöta in och nöta in igen! Det är det enda som funkar, jag vet! Det handlar bara om att ALDRIG någonsin ge upp!

Malin som fortsätter... I have a dream...  

Kram