Att våga - att vara modig

Jag tänker ofta tillbaka... på min Mamsen! Den första, men inte den sista skyggisen som kom in i mitt liv, i mitt hjärta med massor med minnen för alltid!

Det är 2 år sedan, eller det var 2 år sedan Mamsen fick somna in på Strömsholms Djursjukhus, den 21/7-2011.

Det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Det gjorde så ont att de inte kunde hjälpa, bota henne och jag hoppades hela tiden på att det skulle vända... att levern skulle återhämta sig, att kaliumet skulle bli högre med hjälp av sondmatning och tuff medicinering... men inget hjälpte, så vi åkte till Strömsholm och vi gosade med henne och talade om för henne hur mycket vi älskade henne och vi lät henne somna in för alltid, vi tog farväl av min älskade Mamsen...

Det gjorde så ont och jag trodde aldrig att jag skulle räta på ryggen igen, aldrig mer! Tårarna rann och jag tappade andan för en stund och jag skrek ut min smärta för min bästa vän hade lämnat mig. Hennes kropp var inte kvar, men hennes själ, den har boat in sig i mitt hjärta... hon tassar omkring därinne och kloar ibland lite diskret så jag påminns av henne. Hon är för alltid med mig i både tanke och handling. Hon är faktiskt en del av min vardag, trots att hon inte är här kroppsligen.

Livet gick vidare och jag fortsatte att andas för alla de andra missarna som kom i min väg, både Linköpingsmissar och Arkösundsmissar, jag öppnade dörren och jag älskar dem alla ovillkorligt. Mamsen lärde mig att älska missarna, att ta ett steg ifrån dem och smygtitta på dem lite grann, att låta handen falla mot golvet, låta dem nosa på mig utan att jag störde. Hon fick mig att våga - för vågade hon - så vågade jag!

Ibland så känner jag hennes nos mot min kind, hennes tass emot mitt hår, hennes buffande väcker mig ibland och då känner jag att hon är här - jag klappar med handen i sängen... låter henne ta plats och jag somnar om igen... på morgonen när jag vaknar så vet jag... hon har påmint mig igen... om något viktigt... om framtiden om hur jag ska göra och vara... min Mamsen...

Utan Mamsen hade jag aldrig lärt mig så mycket om katter överhuvudtaget, jag lärde mig att ha mycket, mycket tålamod, jag lärde mig att tryggheten kommer med tiden... att blinka med ögonen mot henne där hon låg och stirrade på mig till en början... att hennes fräs betydde att du är farlig... du är stor (trots min ringa längd 149 cm över jordens yta). Jag lärde mig att krypa för att hon inte skulle bli rädd och jag lärde mig först att krypa innan jag lärde mig att gå... det var så vackert, hon lärde mig så många saker - i mötet mellan en människa och en katt.

Jag brukar tala med henne, be henne om råd och jag brukar ibland gråta av saknaden efter hennes mjuka kropp... men då sticker det till lite där i hjärtat och då vet jag... HON är med mig för alltid och hon fortsätter att lära mig på livets resa. Att vara ödmjuk, att ha tålamod, att vara noggrann och att älska utan villkor!

Min Mamsen, så mycket hon kunde och fortfarande kan... hon berörde mig då och hon berör mig i morgon och nästa dag... ja... alla dagar till dess att jag somnar in för gott...

Mamsen, tack för att jag fick möta dig
Tack för allt som du har lärt mig
Tack för att jag fick älska dig, du vackra varelse

Tack för alla vackra minnen och tack för att du lärde dig att acceptera och till och med älska mig på dina villkor.

Du är min soulmate - min bästa vän för alltid - du har banat väg för så många andra - du har gett livet en innebörd jag aldrig trodde fanns... du blåste liv i mitt hjärta!

Tack, tack för det älskade Mamsen...

Malin