Jag önskar...

Önska har vi alla rätt att göra, drömma och önska att alla hemlösa katter ska få ett hem i trygghet!

Det finns så många som tror att vi katthjälpare kan hjälpa alla katter, för att det är en katt i nöd, men ni ska veta att det krävs mer än ett stort hjärta för att ta hand om en hemlös katt. Det krävs planering och stödhem, mat, sand och lådor och massor med information till stödhemmet om inte stödhemmet har erfarenhet av t.ex. skyggisar, Vi vet inte förrän missen har kommit in och landat om katten faktiskt är skygg eller bara tillfälligt förvildad efter att ha kommit på rymmen, eller blivit utslängd eller dumpad. Nu har vi inte sprungit på en ägd katt ännu, en som varit på rymmen t.ex. men det förekommer :) då skulle jag vara lycklig att få överlämna missen till sin ägare och förhoppningsvis skulle matte/husse också vara glad att återse sin familjemedlem :).

Det kom ett mail till oss om en katt som kommit med ett gäng ungar till någon, man undrar varför människan inte ropade tidigare? Kunde få hjälp med infångning och kastreringspaket osv och ja... kanske att de kunde bo kvar där? Det är inte så att Östgötakatterna är en rik förening, eller har ett träd att plocka pengar av, vi har gåvogivare varje månad för att få de missar som är inne att bli mätta i magen och få den hjälp som de behöver. Jag och Bertil är tyvärr inga stormrika människor, men... vi har stora hjärtan och det kommer vi sååååå långt med, men stora hjärtan mättar inte hungriga missars magar :/ tyvärr!

Vi sliter som galna för att kunna hjälpa, tro ingenting annat, men det blir även fullt hos oss och våra stödhem och då kan vi inte hjälpa, hur gärna vi än vill!

Om man tänker att det är jag och Bertil som åker till Linköping och till olika stödhem för att stötta och finnas till 120 % dygnet runt, vi är bara två människor och vi önskar så att vi kunde klona oss själva och hitta fler stödhem och hitta permanenta hem åt våra skyggisar osv, så att vi får rotation, för får en, eller två missar hem, så kanske vi kan hjälpa en annan frusen stackare därute.

När jag inte kan sova så tänker jag på de missar som ingen har, de s.k. osynliga missarna. De berör mig så och det gör ont där inne i hjärtat att tänka på dem. När jag klappar mina egna missar här hemma så skänker jag dem en extra tanke och den lyder såhär: "håll ut misse - jag kommer" men frågan är när? När ska den där frusna och osynliga missen få en chans att komma in och få en chans till trygghet?

Vi är bara människor, inga robotar och vi lovar, vi gör vårt allra bästa för alla missarna. Ibland räcker vi inte till bara, vi är bara människor som gör så gott som vi förmår. glöm aldrig det!

Kram Malin & Bertil

Lillen, killen som tar hand om alla brudarna!