Onsdagen den 4 maj gick katt nummer 30 in i fällan, hon blev döpt till Trissan. Det var inte den missen vi hade räknat med utan Musse, Nostippen eller Fläcken.
Då missen satt i fällan så blev jag med ens osäker, hon gick direkt i fällan, utan tveksamhet och även att jag försöker att dokumentera noga och följa missarna så mycket som jag bara kan så kan man aldrig bli 100% säker på att det blir rätt.
Vi bestämde, Bertil och jag, att vi åker till Valla Djursjukhus, då det var efter Jägarvallen hade stängt och då Valla hade jourtid. Vi åkte dit och fick ingen tid för Trissan utan vi fick hjälp av en djursjukvårdare att titta på Trissans tuttar att hon inte hade bebbar ute. Hon tittade och gjorde bedömningen att inga bebisar ute men däremot dräktig. Jag frågade flera gånger om hon var säker och det var hon, hon var ju själv uppfödare.
Vi åkte hem med Trissan och ringde dagen efter till Jägarvallen och beställde tid för kastrering av henne. Jag berättade för henne i receptionen när vi kom dit att vi hade fått en bedömning gjord av Valla kvällen innan och att Trissan var dräktig och skulle kastreras. Jag berättade också varför vi hade gjort den bedömningen: för att inga bebisar ska få bli kvar i kolonin utan sin mamma utan att om det hade visat sig att Trissan hade bebisar så hade vi naturligtvis släppt tillbaka henne! Vi dubbelkollade att de hade mitt telefonnummer om de skulle behöva kontakta mig.
Vi åkte därifrån och gjorde vår runda i kolonin och väntade på att Trissan skulle bli klar hos vet. När vi sedan kom för att hämta henne så berättade vår vet, i förbigående, att det hade visat sig att Trissan hade mjölk i tuttarna och att hon troligen hade bebisar kvar därute. Det var som jorden uppslukade oss och den maktlöshet och den sorgen och ilskan som jag kände då kan jag inte förklara eller beskriva.
Jag berättade att vi hade fått bedömning av Valla kvällen innan och vad som hade blivit sagt osv, men vad hjälpte det när olyckan ändå var framme!?
Vi åkte tillbaka med Trissan i transport och försökte få henne att locka på sina små men hon var mycket medtagen och trött efter operationen :(.
Vi åkte hem och lämnade henne och fick företaget där Noname fick sina bebisar att öppna bodar och hjälpte oss att leta efter bebisarna. Vi sökte och fick hjälp av Marie-Helene som kom tillsammans med sin hund Astrid som försökte att spåra upp bebisarna. Bertil letade hela natten och vi sökte dagen därpå och inga bebisar fann vi... sorgen, maktlösheten och tårarna... stackars mamma Trissan och stackars hennes bebisar som blev kvar därute.
Livet är grymt och fortfarande är jag så besviken att inte Valla lät oss träffa en veterinär! Det var bara "akuta" fall som fick tider och jag tycker absolut att det här var akut. Jag hade pengar så det kan inte vara det! Är det så att skygga katters status är så låg... var det därför de inte ville ge oss en tid?
Jag kommer aldrig mer att lita på någon förutom mig själv. Nu ska jag införskaffa mig en egen klämbur så att jag kan titta på tuttarna själv och utgå från det!
Sånt här får inte hända, men det händer tyvärr ändå.
Hur förlåter man sig själv? Förlåt Trissan och förlåt bebisarna!
Malin
